19 november 2010

Me oh my

Jag är mycket sliten efter en vardagsvecka med två utekvällar samt en förkylning (och hosta) som fortfarande inte givit upp.

För övrigt: bör jag fortsätta med denna blogg? Jag tänker inte gå tillbaka till blogg.se, men kanske borde jag testa wordpress eller tumblr? Jag vill ha en snygg och stilren blogg, och jag vet inte om denna lever upp till det.

Vad tycker ni (om någon över huvud taget läser här)?

17 november 2010

Högkvarteret igår

Igår var det Broder Daniel-kväll på Högkvarteret. Innan det förfest hos Kattis, med trevligt sällskap: Johan, Emelie, Fredrik och Jocelyn. Jag trotsade sjukdomen och får betala för det idag med att vara ännu tröttare och tvungen att plugga extra mycket.

(Man kan klicka på bilderna för att se dem i större format.)






16 november 2010

Time of my life

 
Lovande singel. Ser fram emot albumet. (Saknar dock Patricks röda hår.)

15 november 2010

Olympia

Olympia är ett nytt album från mannen som gjort dandyismen och sedemera gubbsjukan till en konstform. Bryan Ferry är ytterst sparsmakad med att ge ut nyskrivet material - förra gången det hände var 2002 - så jag kan inte låta bli att tycka detta är spännande. 

Olympia har Ferry smart nog valt att gå tillbaka till det sound man mest förknippar honom med: den eleganta, lite såsiga blandningen av diffusa synthljud, funkiga gitarrer (något jag aldrig uppskattat men som är ett av Ferrys signum), smäktande pianoslingor och kvinnliga bakgrundskörer. Albumet påminner inte så lite om Ferrys forna band Roxy Musics Avalon (1982), vilket enbart är positivt i mina öron. Valet av Kate Moss som covergirl för skivan vittnar också om Ferrys ambition att återvända till forna tider; i stort sett alla Roxy Musics album hade kvinnliga fotomodeller på omslagen.

Man kan kanske inte hävda att Olympia är full av fantastiska låtar eller att Ferry är "relevant" vid 65 års ålder. Men det som är så charmigt och tilltalande med denne brittiske gentleman är att sådant kvittar. Han gör sin grej på samma sätt som han alltid gjort det. Han sjunger om nätter i Paris, om romantik och lyx, om hur han springer på klubbar med unga vackra kvinnor samtidigt som han saknar just en särskild kvinna som han inte kan komma över. Hans röst är sprödare än någonsin; den vittnar om hans ålder och påminner oss om hur fåfängt han klamrar sig fast vid bilden av sig själv som en oemotståndlig ungkarl som glider omkring i de fina kretsarna. Samtidigt är detta en bild av verkligheten; Ferry har idel 30 år yngre flickvänner, lever ett liv i societeten och åtnjuter alltjämt en hög respekt och status. 

För att tala lite mer om musiken i sig, så kan nämnas att förstasingeln You Can Dance inte tillhör albumets starkaste spår, även om den efter några lyssningar får sin charm. Samarbetet med Scissor Sisters, Heartache By Numbers, är desto mer minnesvärd och kan väl säga vara skivans mest uppenbara höjdpunkt. Groove Armada har varit med och gjort Shameless, en monoton men härlig upptempohistoria som känns förvånansvärt svängig.

På Olympia finns många highlights, glädjande nog. Till exempel svalt tjusiga Alphaville (titeln anspelar på Jean-Luc Godards film med samma namn), vemodigt gripande avslutningsballaden Tender Is The Night och den för Ferry typiskt drömmande och abstrakta Me Oh My. Riktigt lyckad är också den sagolika covern av Tim Buckleys Song To The Siren. I detta spår lyckas Ferry helt spola tillbaka tiden till Avalon; den vackra sångmelodin bäddas in i en mjuk matta av ambienta synthljud och utsmyckningar - det är oerhört omodernt och oerhört tidlöst romantiskt.

Press play


Les amours imaginaires



Det är rätt svårt att bedöma 21-årige kanadensaren Xavier Dolans andra film, Les amours imaginaires (2010). Å ena sidan är den så snygg och stilmedveten att man har svårt att värja sig om man har en tillstymmelse till estetiskt sinnelag. Å andra sidan är storyn lövtunn och bara en variant av hundratals tidigare triangeldramer inom film, litteratur och verkliga livet.

Handlingen är väldigt basic: två 20+-vänner (regissören Dolan själv och Monia Chokri) blir båda förälskade i en vacker ung man (Niels Schneider). De tre börjar umgås som vänner och deras inbördes relationer krånglar givetvis till sig. Det enda som skulle kunna kallas originellt i detta välbekanta grepp är väl att en av de tre är gay, istället för standardsituationen med två män som åtrår samma kvinna eller vice versa.

Skådespeleriet är livligt, i synnerhet av Chokri som på ett utmärkt sätt gör den kvinnliga huvudpersonen till en rätt så osympatisk karaktär. Man frågar sig stundom vad som fört henne och Dolans lite mjukare rollfigur samman från början. Schneider är väl mest snygg, men passar onekligen väl i rollen. Anne Dorval (som spelade Dolans mor i hans debutfilm J'ai tué ma mère) gör ett charmigt inhopp som Schneiders festglada mamma.

Ett irriterande inslag är att Dolan lagt in onödigt långa och ovidkommande "intervjuscener", där karaktärer som inte ingår i handlingen sitter och självupptaget tjatar om sina olyckliga förälskelser. Jag väntade hela tiden på en förklaring till dessa inslag, eller ett avslöjande (till exempel att de alla egentligen talade om samma person, och att denna person råkade vara Schneider) - men icke. Min teori är att Dolan inkluderat dessa scener för att skapa en typiskt franskt intellektuell och djupsinnig atmosfär - vilket väl inte helt blev resultatet. Synd är det i alla fall, för den tid som går åt till att lyssna på dessa babblande typer skulle ha kunnat användas till att fördjupa huvudkaraktärerna. Vi får knappt veta något om de tre ungdomarnas bakgrund, deras arbeten eller deras familjer. Underligt nog ges mest bakgrundshistoria åt Schneiders karaktär, samtidigt som han ju ska föreställa den mystiske skönheten som ingen riktigt kommer in på livet.

Men hur kritisk man än är i sin granskning av Dolans manusförfattande och intrigmakeri, är det svårt att inte förtrollas av den visuella prakten i Les amours imaginaires. Filmen är till bredden fylld av läckert filmade scener där de tre snygga huvudpersonerna mannekängar trendiga vintagekläder i slow motion till fantastisk musik (bl.a. The Knife, Indochine, Vive la Fête och Fever Ray).

Den praktfulla blandningen av gammalt och modernt, referenser till äldre tiders film och musik, och intrikat konstruerade scenerier - allt förpackat i ett slags ironiskt hållen melodram - för ibland tankarna till Almodovars sentida filmer. Fast det är inte burleskt eller provokativt, som oftast hos spanjoren. Och det är väl kanske just bristen på utmanande erotiska förvecklingar eller oväntade händelseutvecklingar som gör Les amours imaginaires lite lam. Det känns som att Dolan bara skrapar på ytan av vad som skulle kunna vara en mycket mer dramatisk och sexuellt laddad kärlekstriangel.

Avslutningsvis måste jag dock ändå tillstå att jag tilltalas starkt av helhetsintrycket och att jag ser fram emot fler filmer av unge Dolan. Om han fortsätter i denna riktning har han potential att bli en mycket spännande filmskapare.