Les amours imaginaires

Det är rätt svårt att bedöma 21-årige kanadensaren Xavier Dolans andra film, Les amours imaginaires (2010). Å ena sidan är den så snygg och stilmedveten att man har svårt att värja sig om man har en tillstymmelse till estetiskt sinnelag. Å andra sidan är storyn lövtunn och bara en variant av hundratals tidigare triangeldramer inom film, litteratur och verkliga livet.

Handlingen är väldigt basic: två 20+-vänner (regissören Dolan själv och Monia Chokri) blir båda förälskade i en vacker ung man (Niels Schneider). De tre börjar umgås som vänner och deras inbördes relationer krånglar givetvis till sig. Det enda som skulle kunna kallas originellt i detta välbekanta grepp är väl att en av de tre är gay, istället för standardsituationen med två män som åtrår samma kvinna eller vice versa.

Skådespeleriet är livligt, i synnerhet av Chokri som på ett utmärkt sätt gör den kvinnliga huvudpersonen till en rätt så osympatisk karaktär. Man frågar sig stundom vad som fört henne och Dolans lite mjukare rollfigur samman från början. Schneider är väl mest snygg, men passar onekligen väl i rollen. Anne Dorval (som spelade Dolans mor i hans debutfilm J'ai tué ma mère) gör ett charmigt inhopp som Schneiders festglada mamma.

Ett irriterande inslag är att Dolan lagt in onödigt långa och ovidkommande "intervjuscener", där karaktärer som inte ingår i handlingen sitter och självupptaget tjatar om sina olyckliga förälskelser. Jag väntade hela tiden på en förklaring till dessa inslag, eller ett avslöjande (till exempel att de alla egentligen talade om samma person, och att denna person råkade vara Schneider) - men icke. Min teori är att Dolan inkluderat dessa scener för att skapa en typiskt franskt intellektuell och djupsinnig atmosfär - vilket väl inte helt blev resultatet. Synd är det i alla fall, för den tid som går åt till att lyssna på dessa babblande typer skulle ha kunnat användas till att fördjupa huvudkaraktärerna. Vi får knappt veta något om de tre ungdomarnas bakgrund, deras arbeten eller deras familjer. Underligt nog ges mest bakgrundshistoria åt Schneiders karaktär, samtidigt som han ju ska föreställa den mystiske skönheten som ingen riktigt kommer in på livet.

Men hur kritisk man än är i sin granskning av Dolans manusförfattande och intrigmakeri, är det svårt att inte förtrollas av den visuella prakten i Les amours imaginaires. Filmen är till bredden fylld av läckert filmade scener där de tre snygga huvudpersonerna mannekängar trendiga vintagekläder i slow motion till fantastisk musik (bl.a. The Knife, Indochine, Vive la Fête och Fever Ray).

Den praktfulla blandningen av gammalt och modernt, referenser till äldre tiders film och musik, och intrikat konstruerade scenerier - allt förpackat i ett slags ironiskt hållen melodram - för ibland tankarna till Almodovars sentida filmer. Fast det är inte burleskt eller provokativt, som oftast hos spanjoren. Och det är väl kanske just bristen på utmanande erotiska förvecklingar eller oväntade händelseutvecklingar som gör Les amours imaginaires lite lam. Det känns som att Dolan bara skrapar på ytan av vad som skulle kunna vara en mycket mer dramatisk och sexuellt laddad kärlekstriangel.

Avslutningsvis måste jag dock ändå tillstå att jag tilltalas starkt av helhetsintrycket och att jag ser fram emot fler filmer av unge Dolan. Om han fortsätter i denna riktning har han potential att bli en mycket spännande filmskapare.