Olympia

Olympia är ett nytt album från mannen som gjort dandyismen och sedemera gubbsjukan till en konstform. Bryan Ferry är ytterst sparsmakad med att ge ut nyskrivet material - förra gången det hände var 2002 - så jag kan inte låta bli att tycka detta är spännande. 

På Olympia har Ferry smart nog valt att gå tillbaka till det sound man mest förknippar honom med: den eleganta, lite såsiga blandningen av diffusa synthljud, funkiga gitarrer (något jag aldrig uppskattat men som är ett av Ferrys signum), smäktande pianoslingor och kvinnliga bakgrundskörer. Albumet påminner inte så lite om Ferrys forna band Roxy Musics Avalon (1982), vilket enbart är positivt i mina öron. Valet av Kate Moss som covergirl för skivan vittnar också om Ferrys ambition att återvända till forna tider; i stort sett alla Roxy Musics album hade kvinnliga fotomodeller på omslagen.

Man kan kanske inte hävda att Olympia är full av fantastiska låtar eller att Ferry är "relevant" vid 65 års ålder. Men det som är så charmigt och tilltalande med denne brittiske gentleman är att sådant kvittar. Han gör sin grej på samma sätt som han alltid gjort det. Han sjunger om nätter i Paris, om romantik och lyx, om hur han springer på klubbar med unga vackra kvinnor samtidigt som han saknar just en särskild kvinna som han inte kan komma över. Hans röst är sprödare än någonsin; den vittnar om hans ålder och påminner oss om hur fåfängt han klamrar sig fast vid bilden av sig själv som en oemotståndlig ungkarl som glider omkring i de fina kretsarna. Samtidigt är detta en bild av verkligheten; Ferry har idel 30 år yngre flickvänner, lever ett liv i societeten och åtnjuter alltjämt en hög respekt och status. 

För att tala lite mer om musiken i sig, så kan nämnas att förstasingeln You Can Dance inte tillhör albumets starkaste spår, även om den efter några lyssningar får sin charm. Samarbetet med Scissor Sisters, Heartache By Numbers, är desto mer minnesvärd och kan väl säga vara skivans mest uppenbara höjdpunkt. Groove Armada har varit med och gjort Shameless, en monoton men härlig upptempohistoria som känns förvånansvärt svängig.

På Olympia finns många highlights, glädjande nog. Till exempel svalt tjusiga Alphaville (titeln anspelar på Jean-Luc Godards film med samma namn), vemodigt gripande avslutningsballaden Tender Is The Night och den för Ferry typiskt drömmande och abstrakta Me Oh My. Riktigt lyckad är också den sagolika covern av Tim Buckleys Song To The Siren. I detta spår lyckas Ferry helt spola tillbaka tiden till Avalon; den vackra sångmelodin bäddas in i en mjuk matta av ambienta synthljud och utsmyckningar - det är oerhört omodernt och oerhört tidlöst romantiskt.